Tuesday, 15 November 2011

En riktig skitpromenad!

Eftersom det nu har hänt något började jag leta efter det här inlägget, men upptäckte att jag inte publicerat det. Fortsättning följer!

Skrivet den 17 juli 2011:
Jag var ute med hunden. Ni vet, vår schäfertik, Marisa. Vi ville ha en schäfer, men jag sa att det får bli en tik, så hunden inte blir så stor. Marisa är verkligen inte stor och dessutom är hon inte tjock heller - väger 27 kg, helt perfekt (schäfertikar ska väga 22-32 kg, schäferhannar 30-40 kg).

Marisa är världens snällaste: sällan hon haft sönder något (men som sagt, det har ju hänt...), hon tigger aldrig vid matbordet, hon ligger inte i soffor och på sängar, självklart gör hon aldrig sina behov inomhus...o.s.v Marisa är snäll med människor, även om hon kollar in dem lite först - speciellt om de kommer hem till oss. Ute blir de snabbare godkända...

Tyvärr är hon allergisk mot tallprocessionsspinnarlarver, så det blir mycket zick-zack under den perioden, men i våras klarade vi oss verkligen bra.

Det värsta av allt är att hon ofta är jätteaggressiv mot andra hundar, speciellt tikar. En enda gång minns jag att hon blev kompis med en tik som sprang lös och kom fram och ville leka.

Har verkligen försökt ändra det här agressiva beteendet. Har sett många program på TV med hundtränaren Victoria Stilwell, "It's me or my dog". Victoria är otroligt duktig med hundar. Victoria föreslår att varje gång man möter en hund ska man tillkalla sin hunds uppmärksamhet och ge den en liten hundgodis. Jag gjorde detta massor av gånger, men gav väl upp för tidigt. Ett annat sätt är att så fort ens hund börjar skälla och göra utfall mot den andra hunden ska man vända tvärsnabbt och gå bort från den andra hunden. Då ska hunden förstå att den tjänar inget på att skälla. Det här gör jag nu, men det verkar inte hjälpa. Kanske Marisa tror att jag inte heller gillar den andra hunden?

Så häromkvällen hände något som man ju kan skratta åt nu, men som inte var speciellt kul just då...

Jag var ute på en kvällspromenad med vår urgulliga schäfer...Hon gör sina behov under ett träd och jag böjer mig ned med plastpåsen trädd över min hand och plockar upp SKITEN...Innan jag hinner vika ner påsen och omsluta detta gudomligt naturliga så får hon syn på en hund som jag inte sett...

Hon drar iväg i ett plötsligt utfall mot den andra hunden och eftersom jag står nedböjd och är totalt oförberedd händer detta: jag dras upp på benen och runt och ramlar över en parkerad bil och tar givetvis emot mig med händerna...

Gissa hur bilens huv såg ut efter detta skitiga påhopp...Själv kände jag mig inte heller vidare fräsch, men hade faktiskt klarat mig från mindre trevliga stänk i ansiktet - endast kläderna var plötsligt skitiga...

Paret med den andra hunden tittade förskräckt på mig  och undrade om jag var o.k...och det var jag ju. Eftersom jag är smidig som en kameleont  gjorde jag inte ens illa mig!

(Snäll och ordentlig som jag är gick jag givetvis tillbaka till bilen med våtservetter och en flaska vatten, så ägarna till bilen märkte aldrig vad deras bil råkat ut för något.)

Det är så underbart med husdjur...:)
Ha en fin eftermiddag!

Ohälsosam mat för hunden
Adoptera en hund eller katt från Grekland!
Kattoahus

13 comments:

Marina said...

Absolut sådant man kan skratta åt - efteråt!

Linda - Mitt liv i Grekland said...

Hahaha ja visst är det inte roligt i stunden...jag brukar sätta våran hund ner efter han har gjort sitt annars ser han alltid nåt han vill undersöka och då hade nog samma sak hänt mig :)

anneli said...

Vad pinsamt just då !!!! Men efteråt är det gott att skratta :-))

Steve said...

Ja, visst är det underbart med husdjur.

Pettas said...

;D, hemska öde, men här har vi skrattat gott åt ditt äventyr. Det är sannerligen rart ibland.

Min plats i solen said...

Åh, din stackare! Jag kan tänka mig att du kunde hålla dig för skratt när det hände men att historien framkallar sköna skratt nu så här efteråt. Och visst älskar vi de där djuren. :)

Sköt om dig!

Kram Lotta

Snäckskalsdalen. said...

Jag sitter här och småskrattar, det gick ju bra, och då får man väl göra det, eller hur? Ja, det är mycket dråpligt som händer när man har husdjur......men en väldigt fin schäfer har du, så vacker!
Agneta kram

Caroline said...

Huvudsaken är att man kan skratta åt sådana händelser efteråt.

Kram

Anonymous said...

Usch Eva, det enda jag tänker när jag ser scenen framför mej är vilken tur att du inte slog dej... Har oxå blivit medryckt ett par ggr då jag haft Frida i koppel och vet att det kan sluta med blessyrer och inte bara bajs..
kram Nina

eva i Aten said...

Marina: Absolut, men nu har det tyvärr fått konsekvenser...

Linda: Smart, om den sitter kvar även när den ser hundar! Jag brukar alltid korta kopplet, men den här gången hade jag inte sett den andra hunden och var helt oförberedd på rycket. Jättebra att du lär hunden en massa bra grejer nu när han är liten!

Anneli: Mycket pinsamt skulle jag vilja säga...men visst skrattade jag sedan!

Steve: Ett hem utan husdjur är bara ett hus!

Karin: :)

Lotta: Man kan få skrattanfall för mindre...

Agneta: Tack snälla du!

Caroline: Precis, fast just nu är det inte så kul längre. :(

Nina: Haha, ja, man får vara glad varje gång man kommer hem helskinnad...!

Helen said...

Hahaha :) Tur att du inte gjorde dig illa

veronica said...

Oj da!! Tur att det gick bra!:) Er vovse låter ungefär som vår tik, fast 20 kilo lättare. Hon kan bli sådär grinig på andra tikar hon med.

eva i Aten said...

Helen: Trodde jag ja...

Veronica: Oj,oj,oj, vilken tung schäfertik ni har! Jag är glad att vår inte väger mer, det var därför jag inte ville att vi skulle skaffa en hanne.